Förhistorien till användningen av spiralgrundspålar kan spåras tillbaka till 1830-talet, så tidigt som en fyr byggd i tidvattenområden i England som ett fältankarsystem. Sedan 1840-talet har spiralslipade pålar blomstrat, främst som antidragankarpålar i tidiga skeden. Efter 1880-talet, som en alternativ påltyp med gemensamma fördelar, användes spiralslipade pålar i stor utsträckning i länder som Australien och Europa, och uppfyllde olika tekniska krav såsom kompressionsmotstånd, lyftmotstånd och horisontellt motstånd.
Spiraljordpåle är en typ av rör- eller pelarpåle med spiralblad av metall eller icke-metallmaterial, som skruvas fast i marken med hjälp av utrustning för att ersätta betong och remsa rötter. Påltoppen är kopplad till lasten, och dess fördelar är bekväm konstruktion, avsevärt förkortning av byggtiden, miljövänlig, miljövänlig, icke-förstörande för växtlighet och kan implementeras i olika klimatförhållanden inklusive norra vintern, vilket kan underlätta migration och hämtning.
Spiralmarksstakar har använts i stor utsträckning i krafttorn, signalskyltar, husgrunder, gatlyktor, etc., och används gradvis i områden som skyltar, tillfälliga möteslokaler, lager, skolbyggnader etc., kommunal utrustning, transportutrustning etc.
För hela byggprocessen är kvaliteten på spiralpålar nära relaterad till den tekniska förmågan hos byggpersonal på plats. Detta kräver att relevanta byggtekniker odlar en hög ansvarskänsla utifrån att de är förtrogna med konstruktionsritningar och byggrutiner. Endast på detta sätt kan konstruktionsuppgiften för spiraljordpålar slutföras, och konstruktionskvaliteten för spiraljordpålar uppfyller kraven i designspecifikationerna.
Spiraljordpålar används i stor utsträckning i nuvarande tekniska konstruktioner, och deras användningshastighet ökar ständigt, vilket ställer allt strängare krav på konstruktionstekniken och processen för spiraljordpålar.
